SSSD stödjer två representationer för att ange felsökningsnivå. Det enklaste är att ange ett decimalt värde från 0-9 som representerar aktivering av den nivån och alla lägre nivåer av felsökningsmeddelanden. Det mer fullständiga alternativet är att ange en hexadecimal bitmask för att aktivera eller avaktivera specifika nivåer (såsom om du önskar undertrycka en nivå).

Felsökningsnivåer som för närvarande stödjs:

0, 0x0010: Ödesdigra fel. Allt som skulle hindra SSSD från att starta upp eller får den att sluta köra.

1, 0x0020: Kritiska fel. Ett fel som inte dödar SSSD, men ett som indikerar att åtminstone en viktig funktion inte kommer fungera korrekt.

2, 0x0040: Allvarliga fel. Ett fel som rapporterar att en viss begäran eller operation har misslyckats.

3, 0x0080: Smärre fel. Detta är fel som skulle kunna bubbla ner till att orsaka funktionsfelet 2.

4, 0x0100: Konfigurationsinställningar.

5, 0x0200: Funktionsdata.

6, 0x0400: Spårmeddelanden för åtgärdsfunktioner.

7, 0x1000: Spårmeddelanden för interna styrfunktioner.

8, 0x2000: Innehållet i interna variabler som kan vara intressant.

9, 0x4000: Spårningsinformation på extremt låg nivå.

10, 0x10000: Ännu mer lågnivå spårningsinformation om libldb. Det behövs nästan aldrig.

För att logga begärda bitmaskfelsökningsnivåer, lägg helt enkelt ihop deras tal som visas i följande exempel:

Exempel: För att logga ödesdigra fel, kritiska fel, allvarliga fel och funktionsdata, använd 0x0270.

Exempel: För att logga ödesdigra fel, konfigurationsinställningar, funktionsdata och spårmeddelanden för interna styrfunktioner, använd 0x1310.

Observera: bitmaskformatet för felsökningsnivåer introducerades i 1.7.0.

Standard: 0x0070 (d.v.s. ödesdigra, kritiska och allvarliga fel; motsvarar inställningen 2 i decimal notation)